En Violinistas Liv

Ikväll gäller det! Konsert med Göteborgssymfonikerna kl 19:30 i konserthuset. Jag var nyss hos Bea för att låna plattången, som jag gjort 110 gånger under vår kryssningssommar. Det var som förr, fast jag kan sakna ibland att få knacka på hyttdörren bredvid (4038 + 4040 forever).

Festfrisyr ska det bli och på programmet står Honegger symfoni nr 3, Schumanns violinkonsert med Thomas Zehetmair som solist, samt Ravels Daphnis et Chloé. Det är fantastisk musik alltihopa och jag är så glad över att få va en av dem som får framföra den här musiken.

Jag har inte kunnat förmå mig att blogga om detta innan jag verkligen fattade att det var sant, att det händer! En av mina absolut högsta drömmar har under flera år varit att få vikariera i GöteborgsSymfonikerna (GSO). För exakt en vecka sen fick jag samtalet jag drömt om. De behövde en vikarie för denna vecka i violin 2 och jag sa ja utan att tveka! Det här är så stort att jag inte vet vad jag ska säga. Jag sitter bara och njuter bland alla proffs i orkestern. Jag har dock fått en helt annan syn på orkestermuskeryrket, men det får jag återkomma med i ett annat inlägg. I morgon är det genrep och konsert kl. 19:30. På fredag gör vi samma konsert kl. 18.

Liksom alla andra har jag den senaste tiden följt Costa Concordia-katastrofen. Få lär väl ha undgått mina strapatser ombord på Norwegian Epic i somras och så här ser jag på det som inträffat ur en besättningsmans/kvinnas perspektiv.

Nu när mitt alter ego "KAJ-groupien" fått säga sitt tänkte jag själv passa på att önska mig själv och alla läsare ett Gott Nytt 2012!

Många av er är säkert i full gång med att förverkliga era nyårslöften. Själv avlägger jag ju aldrig sådana, men om jag hade gjort det hade jag nog velat "börja träna", "äta mer hälsosamt", "hitta nya och bättre vanor", "prestera bättre på skolan/jobbet" osv, osv. Eftersom jag inte lovat mig själv någonting så kommer allt att vara-som-förr... Eller?

Nu råkar det vara så att jag på sistone fått en del problem med ryggen (träning - check), lagt på mig några kilon efter min kryssningssommar (äta hälsosammare-check), svängt om dygnet rätt rejält (nya vanor-check) och råkar vara inne på min sista och avgörande termin som student EVER (prestera bättre-check!).

Önska mig välkommen i klubben...

Efter ett besök i Vörå med omnejd under nyårshelgen bestämde jag mig för att, liksom KAJ, föreviga dessa klassiska ortnamnsskyltar som skymtar i KAJ´s video. Många är jag uppväxta med efter snart tre decenniers körande upp och ner längs riksåttan i Österbotten, andra var nya bekantskaper! Håll till godo!

Min vårtermin har inte hunnit bli för kaotisk än för att jag skulle behöva skriva av mig, men när den väl blir det kommer jag inte att ha tid till det... Så. Jag återkommer.

Dialekten då? Pappas! Jag får sån hemlängtan.

Sovmorgon

Jag halkade in på en finlandssvensk mammablogg som fått pris, läste några inlägg och tänkte över min egen tillvaro lite. Jag har ingen annan än mig själv att ta hand om, inget jobb, inga studier. Jag har inte varit så här ledig och ouppbokad sen jag bröt handleden för 4,5 år sedan. Visst har jag smugit mig in på skolan om kvällarna och övat i höst, men aldrig riktigt socialiserat med någon, som jag ju brukar annars. Jag kände och visste att jag inte varit en del av skolan den här terminen.

Igår hämtade jag ett intyg från administrationen och blev haffad i korridoren av Lena och Maria som har hand om SNOA och våra orkesterprojekt. De kom med en glädjande nyhet och grattade mig samtidigt till en annan som jag redan fått reda på. De berättade att jag sitter konsertmästare på SNOAs första projekt i februari. Vi ska göra Holst: Planeterna(!!!!), ouvertyr till Don Giovanni av Mozart samt Victoria Borisova-Ollas: The Kingdom of Silence. Den andra goda nyheten som jag fick veta redan förra veckan är att jag blivit uttagen som en av solisterna till Haydns Sinfonia Concertante som ska göras i slutet av mars. De andra solostämmorna är oboe, fagott och cello som tillsammans med violinen bildar en sologrupp ackompanjerad av orkester.

Det är fortfarande över en månad kvar tills jag börjar skolan igen men efter dessa nyheter kändes det verkligen som om jag är "back on track". Jag har saknat känslan av att höra till någonting, skola eller arbetsplats. Alla behöver ett sammanhang. Det kommer bli en chockstart på terminen så nu försöker jag förbereda mig så mycket jag kan. Jag måste bara kämpa emot Den Efviga Latheten. Men nu är det sluttjatat om lathet. Jag är faktiskt inte så lat, men jag vill inte leva ett överambitiöst liv heller. Balansen ligger och lurar någonstans bland livets mysterier...

Alltså bloggtorka. Mitt huvud är tomt. Här kunde det stått om någonting smart jag tänkt på sistone, någon åsikt jag har i någon het samhällsdebatt. Kanske ett politiskt uttalande eller bara ett tänkvärt filosofiskt citat? Men violinistans hjärna fungerar inte på det sättet, speciellt inte just nu. Det huvvet är nästan till 90% fyllt av övningsångest. Visst har jag mina ljusa stunder när jag faktiskt har en åsikt om någonting, som igår (måste bara ta det här) och oftast går det bara åt helvete. Igår satte jag mig ner med en finsk och en polsk violinist som satt och pratade över varsin lunchlåda. Jag konstaterade att det var kallt i skolan. "Va, nej, jag tycker det är alldeles lagom" -sa den ena. Jahapp tänkte jag och tänkte på mina tre lager stickatröjor som kliade. Efter en stunds tystnad sa den andra "Det är i allafall tur att det inte kommit någon snö än". "Va! Men det är typ det enda jag längtar efter just nu!" - sa jag varpå båda kollade på mig som om jag var galen: "HUR kan någon gilla snön, den vita döden, nej vi ska vara glada så länge den inte är här".

Man inser inte hur mycket grejer man har förrän de ligger ihoppackade i 26 (!) kartonger i ett förråd. Jag har mer än jag behöver och har svårt att göra mig av med onödiga grejer. Så här inför jul trappas handlandet upp och det är med tvetydiga känslor man ger sig ner på stan för att börja fundera på det här med julklappar. Att ge är ju i allafall en fin gest, men när man inser att man egentligen bara tittar på saker till sig själv blir det hela moraliskt oförsvarligt.

Mina lediga dagar börjar vara till ända. Jag ville satsa allt på den här mellanperioden mellan hemkomsten och vårterminsstart. Det var nu jag skulle "komma i form" "hinna ikapp", frigöra och förverkliga alla mina "artistiska drömmar" "förkovra mig", "börja träna" och "skapa nya goda vanor". Det går stötvis kan jag säga. Ena dagen är jag jätteaktiv och får massor gjort, ibland kommer jag inte ens ur sängen. Idag är en sån dag. Jag tänker tillbaka på gårdagen som började med en 3 km cykeltur till Ida följt av 10 km promenad runt Härlanda tjärn i snålblåst. Alla dagar borde börja så. Dagen fortsatte med rotande i "the Förråd" på Svingeln där jag lyckades gräva fram:

Jag och syster konstaterade nyss på skype hur svårt det är med självdischiplinen när man har lediga dagar. Jag var tvungen att ta till knepet där man planerar in en aktivitet från morgonen för att ens ta sig ur sängen. 8:30 stod jag således på trappan utanför Beas hus. Det blev en timmeslång promenad med avslutande fika på franska runt hörnet. Vi processar fortfarande alla upplevelser från sommarens Epic adventures och kom fram till lite idéer on hur vi ska "styra upp" våra liv. Dom är väl rätt uppstyrda som det är, men man kan alltid göra mer, och man ska alltid ha sån himla framförhållning har jag fått erfara.

Jag överlevde stormen "Berit". Medan stormen ven utanför och regnet smattrade mot rutorna pysslade jag på här hemma med pepparkaksbakning och städning, förutom då det blev strömavbrott.

Pini di Roma - Roms pinjer, är den andra av totalt tre symfoniska dikter av Respighi. Det är mitt absoluta favoritverk för symfoniorkester. Den stod på repertoaren 15-20 september 2008 här i Göteborg och jag minns att jag satt underdivisi andra pult i vl 1.