En Violinistas Liv

Sista veckan med SNOA, sista orkesterprojektet, sista dagarna som student. Jag tror jag håller på att sprängas. Av leda, av glädje, av nostalgi, av utmattning, av lycka! Jag har ju inte bloggat på ett tag och orkar nog inte göra det mer invecklat än att slänga upp några bilder. Håll till godo, ha överseende och... ja, jag vet inte.

Jag var nere för räkning en dag, i torsdags. Den senaste tidens höga prestationskrav tog ut sin rätt. 17 maj skulle förstås firas på äkta norskt vis, så jag följde lydigt med Bj på brunch hos några av hans landsmän. Det blev pølse i lompe med champagne. Det blev dock inte riktigt som jag hade tänkt mig eftersom det slutade med att jag sov resten av dagen. Gick bara yrvaket bort till Bea några timmar på eftermiddagen för att dricka ännu mera skumpa med ett annat norskt gäng. När de sedan drog för att käka middag i stan åkte jag hem...för att sova. Jag vaknade till vid 23 bara för att borsta tänderna och sedan lägga mig igen.

Det blev en 12-timmarsnatt, och försöken att gå upp fredag morgon var många. Jag försökte boka in en fika för att ha en orsak att stiga upp, men när det inte lyckades låg jag kvar en stund till i protest innan jag insåg att det fanns andra viktigare orsaker, som att åka till skolan och paniköva. Vilket jag gjorde.
Att "gå i ide" för en dag verkade funka, för det som följde, efter många timmars effektiv (!) övning på skolan, var en cykeltur ut till Gamlestaden och runt Bagaregården. En efterlängtad premiär för min favorithobby "cykla runt - planlöst". Jag avslutade med en annan hobby "handla mat - planlöst" på ICA. Jag har en längre tid gått runt med några tapasidéer som jag förverkligade på kvällskvisten. Det blev baconlindade dadlar, grillad paprika med färskost, kikärter i pesto samt vitlöksfrästa champinjoner. Just ja, jag råkade slänga ihop en laxpastarätt också, för att slippa äta ute hela helgen.

Back on track alltså. Nu har jag tvättat sedan 07 (vill inte skryta men..) och ska snart hämta det sista, duscha och återigen paniköva på skolan. Det kan mycket väl vara en av de sista gångerna jag använder ordet paniköva på en längre tid, eller i allafall i skolsammanhang. Det är ju:

EN VECKA KVAR!! Vårens, SNOAS, MITT sista orkesterprojekt på skolan börjar på måndag, avslutas på fredag den 25 maj med en hejdundrande konsert följt av en avslutningsceremoni för de som utexamineras. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska njuta av varje sekund eller önska att det var fredag redan nu. Jag tror mitt sentimentala och nostalgiska jag behöver det förstnämnda. När jag sitter hemma i min vrå alena, som arbetslös frilansmusiker, kommer jag att vårda dessa minnen extra mycket. Men samtidigt kan jag ju hålla med om att en veckas minnen lätt drunknar i de (håll i er) 11 år jag studerat musik. Jag har nog minnen så det räcker och blir över.

Det är lite oklart hur man ska fira sin masterexamen. Det studierelaterade firandet över lag tenderar att nå sin kulmen på studenten för att sedan plana ut igen. Vad är väl en "Master in Performing Arts" när gymnasieeleverna (i Gbg tex,) kan åka runt på sina flak och skrika "vi är så jävla bra" med ölfläckar på sina vita kjolar och något suddig blick. Om de bara visste vad de hade framför sig...

Nu är ju mina 11 eftergymnasiala studieår mer eller mindre frivilligt valda. Alla behöver inte lika lång tid på sig att hitta vilja, kunskap och få tillräckligt med självförtroende för att våga sig ut i arbetslivet. Nu känner jag mig mer redo än någonsin. Det gäller bara att ta sig igenom 30-årskrisen också... :)

JAG KOM VIDARE TILL ANDRA OMGÅNGEN! Provspelningen i måndags visade sig bli väldigt lyckad! Av de 34 som sökte valde juryn ut 8 st som fick provspela på nytt dagen därpå. Jag tyckte att andra omgången också gick bra men blev till slut en av 6 som inte gick vidare till sista omgången. Av de två som kom längst var det en som fick provveckor i orkestern och efter dessa bestäms det om personen ska få ett provår innan anställning är möjlig. Så går det till i den här branchen. Jag pratade med en av musikerna som satt i juryn och fick nyttig feedback på min provspelning. Allt sker anonymt bakom en skärm så juryn har inte möjlighet att identifiera särskilda spelare, annat än utgående ifrån de nummer vi blir tilldelade.

Efter en sådan urladdning som provspelningen har jag nu svårt att mobilisera krafterna inför mitt sista orkesterprojekt på skolan. Det blir också min sista vecka i skolan. Det känns så overkligt, men det har ju nästan allt jag gjort känts som den här terminen. Just nu är framtiden och jag vänner. Hoppas det håller i sig!

Tänkte bjuda på ett litet livstecken innan jag försvinner under jord igen. Det är audition till en violintjänst i GSO i morgon. Jag tänkte gå dit och se vad som händer. Jag har förberett mig länge, så nu får det gå som det går. Jag lovar att skriva om jag får jobbet ... Ja. Såatt. Vi hörs.

Dags att ladda för ännu en dag under ledning av den legendariske finlandssvenske dirigenten Leif Segerstam. Den här veckan gör vi Shostakovich sjunde symfoni i GSO. Det blir radiobandning för SR P2 och två konserter, ons och tors. Hans vokabulära förmågor måste nästan beskrivas i ord, men jag får ta det i ett annat inlägg, egentligen måste det ju upplevas live! Jag kan dock avslöja att bloggtiteln innehåller ett av de ord orkestern blev beskriven med under gårdagens repetition. More to come alltså.

SNOA hade konsert på lördag eftermiddag. Vi har försökt dra igång en tradition i violinsektionen där konsertmästaren bjuder på ett glas efter konserten. Gaia hade hittat världens godaste bubbel - namnet dock bortglömt. Vi fortsatte festen på Staggen in på småtimmarna.

Ok, kavla upp ärmarna så kör vi!

Jag lyssnade på Lalehs låt när jag gick tillbaks till skolan efter sushimys i en park med F. Det kanske inte är vårens första dag idag, men det är 1 Maj och den varmaste, soligaste och härligaste dagen hittills i Göteborg. Nu sitter jag på min balkong i skymningen och hade önskat att få känna mer av den sötaktiga vårdoften jag kände när jag cyklade hem från skolan. Nu blev det mest spårvagn och rök, men jag är ändå glad över att äntligen ha fått inviga min balkong för i år.

"Det kan inte vara mig han menat", tänkte jag automatiskt när jag först fick höra om det. Det var skolans orkesterkoordinator som tog mig åt sidan i dag direkt efter orkesterrepet. Hon ville berätta för mig vad förre dirigentens agent hade sagt angående mitt solo i Haydns Sinfonia concertante för tre veckor sedan. Han hade suttit i publiken den kvällen och hade tydligen imponerats av mitt spel. Jag kommer inte ihåg exakt med vilka ord hon hade återgett hans beröm med, men de hade diskuterat min eventuella framtid som solist. Orkesterkoordinatorn hade berättat att de som går på SNOA kanske först och främst satsar på en orkestermusikerkarriär och att hon tyckte att jag var en så bra konsertmästare. Agenten hade blivit eld och lågor och menade att det är just sådana konsertmästare man vill ha, eller något i den stilen. Orden spelar ingen roll egentligen. Jag hade inte bara gjort ett bra jobb, utan tydligen utmärkt mig med det lilla extra som fick en rutinerad man (som säkert sett och hört det mesta) att beröras av mitt spel. Just nu önskar jag mest av allt att alla jurysar där ute, eller åtminstone någon, skall tycka likadant och välja ut lilla mig.

Vet inte om jag fick med det allra viktigaste i min "styra upp"-lista senast, dvs visum till USA. I dag började jag äntligen fylla i "CEAC DS-160 Application form" för "Non Immigrant Visas" på amerikanska ambassadens hemsida.

I dag ska orkesterutdragen till GSO skickas ut om jag inte har helt fel. Jag kan inte riktigt förklara känslan bara. Jag har ju gått runt och väntat redan i en vecka, men det är inte den där längta till julafton-känslan, men heller inte tandläkarbesöks-känslan. Typ nåt mitt emellan.

Jag och Bj hade planerat ett riktigt trevligt söndagsprogram: långfrukost, shopping på ett köpcenter samt bokat bord som väntade på oss på La Gondola vid 17. Vi drog ut till Allum i Partille runt lunchtid. När Bj såg att jag vek av mot en frisörbutik försvann han fort som ögat, och jag såg honom inte mer... Jag investerade äntligen i en alldeles egen plattång!!! Efter att ha lånat Beas under hela kryssningsvistelsen i somras och ett otal gånger här i Gbg kände jag att det var dags. Tack och förlåt Bea för de gånger jag sått och desperatringt på din dörr med akut langlemandler-abstinens (internt). Eller den gången du skulle möta upp mig vid Svingeln för att överlämna den på väg till en lunchkonsert men vi tyvärr gick förbi varann, osv. De dagarna är nu över. Jag är lite spänd på om den är bra, priset kändes i plånboken i allafall. Jag passade på att köpa ett torrschampo också. Det har verkligen blivit min räddning för stressiga morgnar! På Vero Moda blev det ett par byxor och en top som jag ser oerhört fram emot att ha på mig i morgon.

...eller har i allafall intentionerna till att göra det. Ett bra och behändigt begrepp, likt många andra sverigessvenska uttryck. Hittade den här bloggen med en finlandssvensk som undrade lite över uttrycket: http://sprakmy.wordpress.com/2007/05/23/styra-upp/

Jag kanske nämnt körsbärsträdet nedanför mitt hus. Hade det inte varit för senaste tidens frostvarningar om nätterna hade jag sovit under det, helt seriöst.

Det var en magisk andra- och tredjeakt som utspelades i Göteborgs konserthus i gårkväll. De stående ovationerna och hurraropen ville aldrig ta slut. Dundret av hundratals klackar mot parkettgolvet ekade medan blomkvastar delades ut, solister gick ut och in, orkestern reste sig upp och ner som jojo´sar på scenen. De sista tonerna går på repeat i mitt huvud, ett av de finaste teman som någonsin skrivits enligt mig. Jag ser inre bilder jag inte kan beskriva med ord. Det var fantastiskt att få vara en del av det.

Sådär. Masteruppsatsen är härmed inskickad till opponent, handledare och examinator kl. 22.49 onsdagen den 18 april 2012.

I söndags var det dags för Göteborgs lokaluttagningar i SMASK 2012. Bjørn är initiativtagaren och hjärnan bakom årets produktion. Han kände att något eller någon borde blåsa liv i arrangemanget som uteblev förra året pg.a bristande intresse. I år blev det av, och det med råge! Orkestern lät svinbra, bidragen var mycket kvalificerade en sådan här tävling och ett av bidragen bjöd till och med på en nakenchock! Det enda som strulade var tekniken, vilket bara kryddade showen med ännu mer skratt.

Jag tänkte passa på att ge ifrån mig ett livstecken så här dagen innan konserterna. Vi hade generalrepetition i går på konserthuset. Mellan 15 och 21 spelade vi igenom hela Ragnarök från början till slut med kör, solister, off stage-musiker och orkester. Det gick väldigt bra tyckte jag, förutom sista timmen när vi spelade akt 3, när man fick kämpa ganska mycket för att upprätthålla koncentrationen. I dag är vi lediga från orkestern, men jag har ju skola som vanligt. Vi avrundade stage presence-kursen i morse med skriftlig utvärdering och fika. Nu lyssnar jag igenom Scostakovich symfoni nr 7 som jag ska vara med och göra i GSO v. 19. I eftermiddag är det rep inför nästa veckas orkestervecka på skolan där det kommer spelas ett verk av Jonas Müthing, Salvador Brotons´ Percepcions Percutides - för slagverk och stråkorkester samt Franz Schuberts Symfoni nr 9 i C-dur. Det är mycket noter som ska pressas in i skallen, men jag bygger liksom upp hela min karriär kring detta, så man får bara planera bra och hålla huvudet kallt.